Lite vardagsuppskattning

Han är allt bra den där sambon jag har. När han har Lowa behöver jag aldrig oroa mig. Jag vet att han klarar av henne galant. Jag tycker aldrig det känns jobbigt när hon skriker om han är där. Han tar henne gärna när han kommer hem från jobbet vilket är bra avlastning. Han visar gång på gång att jag kan lämna dem två ensamma hemma utan problem. Igår, t.ex., hade jag LC-möte och Jon körrep. Då tog Jon med sig L till kören och repade med henne i knät. Senare på kvällen när hon krånglade med maten så ringde han inte hem mig, utan satte på henne pyjamas och la henne. Så när jag kom hem kl.22.30 så sov hon. Det känns bra, för då vet jag att han bara ringer hem mig när det verkligen behövs.

Visst, det finns nätter då jag förbannat honom för att han får sova. Och blivit arg för att han snarkar. Eller gånger då jag tycker han är årets rikspucko, men det brukar ofta bero på antingen sömnbrist eller matbrist. Jag är ju inte mer än människa...

Men oftast tycker jag om honom. Väldigt mycket till och med. Och det gör Lowa också.