Jon har blivit pappa!

Idag var vi hos Socialtjänsten för att fastställa vem som är pappa till Lowa. Är man inte gift tycker nämligen lagen inte att det är självklart att den man bor ihop med är barnets far. Lagen tycker kanske att man är mer lössläppt om man "bara" är sambos? Eller att gifta människor är mer trogna?

Hur som helst fick vi träffa en socialsekreterare som utifrån Lowas födelsedatum och födelsevikt menade att hon måste ha blivit till mellan den 23/12 och 14/2. Det hade nämligen socialtanten utläst från socialtjänstens sextabell... (Ok, hon kanske inte sa just sextabell, men tydligen har de en tabell som ska utröna när ett par kopulerade och tillverkade sitt barn. Det där med att räkna 9 månader bakåt är inte deras grej...)

När Jon väl skulle skriva under på att han var far till Lowa så traskade två vittnen in och bevittnade hans signatur innan de traskade ut igen. Allt var över på ca 15 minuter och då hann vi också ansöka om gemensam vårdnad. Risken finns dock att jag kommer missbruka papperna om gemensam vårdnad genom att trycka upp dem i Jons ansikte på nätter när jag försöker vyssja en sovvägrande Lowa och Jon ligger bredvid och snarkar i godan ro... Undra om det var det socialtjänsten tänkte att man skulle använda papperna till?

Stolt pappa

Pappapromenad

Förra veckan var min första vecka hemma själv med Lowa och Jons första på jobbet sen Lowa föddes. Det var en riktig omställning för oss båda... Jon fick snabbt känna av vad dålig sömn kan göra med koncentrationen på jobbet. Runt kl.14-15 rullar nuförtiden tydligen den stora tröttheten in och parkerar sig i hans huvudet. Så då är det kaffe som gäller.

För mig var det plötsligt svårt att hinna med såna basala saker som att äta och gå på toaletten. Lowa ville vara nära hela tiden och den enda gången jag fick henne att sova lägre perioder var när vi gick ut på promenad i vagnen. Jag var glad om jag hade hunnit äta frukost innan Jon kom hem.

Så för att jag skulle få lite egentid i helgen så tog Jon med sig Lowa på en långpromenad i lördags. De var ute nästan två timmar innan vi möttes upp för lite fika på stan. Och vad gjorde jag för något med min egentid? Jo, jag gick på stan och letade amningsvänliga kläder. Är inte allt hemma i garderoben som passar när jag nu plötsligt ska kunna slänga fram brösten och bjuda på mat när och var som helst... =)

Erik, Camilla och lilla Sixten gjorde oss sällskap i lördags.

Fundersam på livet

Hon är en tänkare vår Lowa, även i sovande tillstånd. Undra bara vad hon tänker på? Små rosa fluffiga ponnies eller kanske den ekonomiska krisen i EU?

Växtvärk

Idag kom BVC-sköterskan på hembesök. Förutom en massa broschyrer om amning, vaccinationer och mat så vägde hon Lowa. Vår lilltjej vägde 4880 gram vilket är 720 gram mer än för två veckor sen. Som jämförelse kan jag säga att det "normala" är att bebisar går upp 150 gram i veckan... (Någon övre gräns för hur mycket de får gå upp finns dock inte).

Ja, det återstår bara att konstatera att hon får i sig det hon ska. Inte konstigt att hon får paltkoma hos sin pappa ibland.

Det norrländska svårmodet

Vår dotter har för det mesta en ganska trumpen uppsyn. Som om hela världens problem tyngde hennes axlar. Även när hon sover ser hon så otroligt bekymrad ut.

Vet inte riktigt var de bekymrade minerna kommer ifrån. Jag tycker (helt objektivt såklart) att både Jon och jag är ganska glada själar... Kan hon kanske ha smittats av det berömda norrländska svårmodet?

Dagens outfit

Som en äkta bloggerska i dagens samhälle envisades Lowa idag med att ta en bild på hennes outfit. Hon låter hälsa att klänningen är ny från Kappahl och resten är vintage (läs: lånat från släkt och vänner).

Hon klädde upp sig såhär inför första fikaträffen vi hade idag med mammorna i föräldragruppen. Eller det var inte för mammorna som hon klädde upp sig utan för de fyra söta småkillarna som mammorna hade med sig. Jag tror nämligen hon hoppas på att hitta en framtida pojkvän i gruppen...

Tjong i baljan

I söndags var det dags för lillans första dopp. Utrustade med en badbalja och babyolja så kände vi oss redo att ta tjuren vid hornen. Vi ställde upp baljan på köksbänken och började fylla den med vatten. Fram åkte ugnstermometern för att få de exakta 37 graderna som det tydligen ska vara när bebisar badar. Ja, möjligtvis var vi lite extra nojiga så här första gången...

Ugnstermometern måste i alla fall ha varit en hit för lillan lät sig förnöjt sänkas ner i baljan och låg där utan att säga ett knyst medan hon tvättades med en tvättlapp. Hon ser kanske lite skeptisk ut på bilden, men den skeptiska blicken är lite av hennes signum, det betyder oftast att hon är nöjd :-)

När lillan ändå var i vatten så passade vi veliga föräldrar på att döpa henne, så nu har hon fått sitt namn. Säg hej till vår lilla Lowa! 

Ka-tjing! Ka-tjing!

Det var nästan så man kunde hör hur vuxenpoängen klirrande i kassan när vi tog vår första tur med lillan i vagnen. Visst är det lustigt hur en pryl kan ge sin ägare en ny identitet? Fyra hjul på en aluminiumram med en liggdel och så känner man sig plötsligt vuxen. Det blir så tydligt att man är ansvarig för att skydda det lilla knyte som ligger i vagnen mot den stora världen som man promenerar i.

Nu gäller det bara att hitta sin vagnidentitet. Ska man vara föräldern som alltid har en latte i handen? Eller kanske föräldern som mest använder vagnen när han/hon är ute och joggar? Eller varför inte föräldern som bär sitt barn i en knytsjal och bara har vagnen som extra bärhjälp? För tillfället är jag i alla fall den osminkade föräldern med påsar under ögonen och bebisspya på axeln som på nybörjarvis manövrerar vagnen på trottoarerna. Aldrig har jag väl känt mig så vuxen...

Ett första och ett sista andetag

Inom loppet av en vecka fick vi höra en ny älskad familjemedlem ta sitt första andetag och en gammal älskad familjemedlem ta sitt sista. Nästan precis på klockslaget en vecka efter att vår dotter föddes så dog min morfar. Stilla insomnade han i sin säng. Livets gång blir plötsligt så tydlig. Någon föds och någon dör.

När vi fick reda på att vi var gravida var en av de roligaste sakerna var att få berätta nyheten för våra nära och kära. Att få se hur glada de blev. Att ge dem något att se fram emot. Även om det var vi som skulle få barn kändes det speciellt att få ge sina föräldrar och morföräldrar ett barnbarn eller barnbarnsbarn. Det kändes nästan som att vi skulle ge något tillbaka efter allt som de gjort för oss i livet, något för alla gånger de ställt upp. Ja, det kanske låter konstigt, men för att använda ett gammalt nött talesätt så tror jag det handlar om att delad glädje är större.

Därför hade jag så gärna velat att min morfar hade hunnit träffa lillan. Så jag kunde ge tillbaka lite av den glädje han gett mig i livet. Nu får jag glädjas åt att han hann uppleva att lillan föddes, se bilder på henne och se henne via Skype. Så hoppas jag att han vaktar över henne - var han än befinner sig nu.

Sov gott lilla morfar.

Kroppsspråk

Inte ens ett dygn gammal hade vår lilla dotter redan utvecklat ett ganska tydligt kroppsspråk. Detta tolkar vi som hunger. Eller möjligtvis att hon var en hackspett i ett tidigare liv...

Första dygnet som föräldrar

Tisdagen den 9 oktober kl.02.09 kom hon äntligen till världen, vår lilla dotter. Eller ja, lilla och lilla, vår guldklimp var 54 cm lång och vägde 4164 gram. De där extra dagarna i magen gav oss extra många gram att älska. Här kommer vårt första dygn som föräldrar i bilder:

Tillbaka i bloggvärlden

Nu är det dags igen. Dags att på daglig basis berätta om vårt liv (...eftersom alla vill veta...?). Livet som föräldrar. Livet som mamma och pappa. Livet som vuxna. Visst låter det pretentiöst och uppblåst? Egentligen ville jag bara säga att vi tänkte börja blogga igen, mest för er nära och kära som vi inte kan träffa varje dag.

Vad kan du då förvänta dig av vårt bloggande denna gång?
Troligtvis en massa bebisbilder. Och en massa inlägg om hur fantastisk vårt framtida barn är. Ännu fler bebisbilder och kanske någon film. Och så inlägg om hur underbart vårt liv som föräldrar är. Ja, ni förstår vad jag menar - en massa sådana gulli-gull inlägg där vi gödslar med positiva adjektiv och bilder.

Visst låter det som lockande läsning? För dig som redan nu känner att kräkreflexen aktiveras så lovar jag att vi ska försöka variera oss med inlägg om misslyckad amning, spyor och bajsblöjor. Känns det bättre?

Fotograf Emelie Fagerberg,
http://emeliefagerbergfotograf.wordpress.com/

Välkommen till vår blogg! :-)