Tusen miljoner vuxenpoäng: Jul i Sundsvall

I år firade Jon och jag vår första jul tillsammans. Stort för några som varit ihop i 6 år. I år var också första gången vi firade jul som föräldrar. Ännu större.

För att Lowa inte ska behöva ärva min motvilja mot julen så hade jag drömt om att vi skulle ge henne en riktigt klassisk "Fanny och Alexander"-jul. Och när julafton kom var det inte långt ifrån: Granen stod grön och grann i Jons föräldrahem. Familjen var samlad. Barnens ögon tindrade. Mandeln låg i gröten. Snön gnistrade utanför fönstren. Julsnapsen var på kylning, frestelsen i ugnen. Tomten var på ingående. Ja, stämningen i det Björkebäck:ska hushållet var helt enkelt på topp.

Det fanns bara ett litet moln på den annars klara himmelen. Pga all sjukdom innan jul hade vi inte hunnit köpa någon julklapp till vår egen dotter. Förstår ni vilka misslyckade föräldrar vi kände oss som? Men min påhittiga svägerska gav oss tips att slå in några nappar, då skulle ju Lowa i alla fall få något paket av oss. Jon fick i uppdrag att slå in napparna och det dåliga samvetet började lätta.

Så kom tomten med paket och andaktsfullt hjälpte vi Lowa att öppna sina paket. Och döm om hennes (och min) förvåning när hon fick gamla ratade silikonnappar som hon inte tycker om. Hon är nämligen en strikt latexnapp-bebis och tar inga andra nappar. Det var i det här ögonblicket som paketinslagarpappan fick onda blickar i hemlighet av den mamman med pånyttfött dåligt samvete. Tur var väl att hon fick en massa fina paket från resten av släkten.

Ja, förhoppningsvis är Lowa för liten för att komma ihåg sin första jul. Men för säkerhetsskull har jag redan nu börjat spara till hennes framtida terapisessioner så hon kan bearbeta upplevelsen och undslippa bestående men.