Liten blir stor

Sitter och tittar igenom bilder från när Lowa var mindre. Jag tycker egentligen det är ganska skönt att hon inte är spädbarn längre, det var liksom inte min grej riktigt. Jag njuter mer och mer nu ju större hon blir. En sak saknar jag dock, nämligen hur hon kunde somna på ens arm, ens bröst, ens axel, ja nästan var som helst och hur som helst. Nu tycker hon det är pest att somna så hon stretar emot och sparkar allt vad hon kan. Och när hon väl somnat vill hon helst ligga själv. Jag saknar den där mysiga närheten man fick när man hon helst av allt ville ligga hud mot hud.